Utvecklingspsykologi

”Lära och forskning om förändringar i beteenden, reaktionsmönster, psykiska egenskaper och så vidare under en individs livslopp” (Psykologiguiden). 

I stor utsträckning handlar utvecklingspsykologin om de olika stadier eller faser som barn genomgår från födelsen till ungdomstiden. Det kan handla om: Vad är det som påverkar barns utveckling? Varför agerar barn som de gör? Vad är det som gör att människor blir så som de blir, som barn och sedan som vuxna?

Den mänskliga hjärnan utvecklas som mest under småbarnsåren och utvecklingen sker hela tiden i samspel med miljön som barnet lever i. Hur individen utvecklas beror på arv och miljö (Granhag och Christianson 2008, 67). Arv syftar på de ärftliga egenskaper som överförs från föräldrar till barn i form av gener, ca hälften av en individs gener är ärvda av modern, hälften av fadern. Generna styr hur en individ utvecklas och vilka egenskaper individen får, men detta innebär inte att egenskaperna är helt förutbestämda. Varje enskild individs egenskaper påverkas även av miljön. Miljön syftar på omgivningen. Det vanligaste sättet att undersöka ärftligheten hos människor är tvillingstudier. I  Sverige finns världens största tvillingregister med ungefär 200 000 tvillingar som fötts i landet från 1886 och fram till i dag. Vid tvillingstudier jämförs likheten hos enäggstvillingar och tvåäggstvillingar för den egenskap man är intresserad av att studera (NE). Istället för att se arv och miljö mot varandra så tittar man idag på hur de samverkar, hur de biologiska förutsättningarna påverkas av upplevelser och den miljö individen lever i.

Marshmallow experiment

Walter Mischel amerikansk psykolog vid Stanford University utförde experiment i olika varianter mellan 1968 och 1972. Totalt medverkade 550 barn i fyra och femårsåldern som handlade självkontroll.  I experimenten fick  barnet en bit skumgodis på bordet och försöksledaren sa till barnet att antingen ringa i klockan för att kalla honom tillbaka och då få äta upp godbiten eller att det kan vänta tills försöksledaren själv bestämmer sig för att komma tillbaka och kommer då att ge barnet två i stället för en marshmallow. Resultaten blev att en tredjedel av barnen föredrog uppskjuten belöning. De hade tillräcklig självkontroll för att få två i stället för en av marshmallow. Detta skulle sedan ha att göra med barnets framgång i vuxen ålder (Psykologiguiden).  Mischel följde upp sina ”Stanfordbarn” flera gånger under årens lopp och lät dem i 50-årsåldern skanna sina hjärnor. De som kunnat vänta visade en distinkt annorlunda aktivitet i hjärnan. Mischels hävdade att alla kan öva upp sin självkontroll genom att förstå hur hjärnans känslosystem triggas igång och vinner över den kyligare främre delen av hjärnan, beslutsfattarcentrum. Att ta en liten paus när impulsen är på väg att få en att göra det man bestämt sig för att inte göra (äta chokladbiten, tända en cigarrett, skälla ut sin partner, välja Facebook i stället för jobbuppgiften). Att låta hjärnan distrahera sig med något helt annat en stund kan hjälpa till att fokusera om (svd.se, 2014). Forskningen har sedan fått kritik att det kan handla om situation samt tillit till försöksledaren (Psykologiguiden).

Utvecklingsteorier

Det finns flera olika utvecklingsteorier som belyser olika sidor av människans utveckling men ingen teori täcker dock alla delar av utvecklingen.

Sigmund Freud (1856-1939), var en österrikisk läkare, neurolog och författare som grundade psykoanalysen. Han menade att barnets utveckling styrs av de medfödda drifterna som aggression och sexuella driften (Granhag och Christianson 2008, 73). Problem i vuxen ålder kan, enligt Freud, många gånger förklaras av händelse i barndomen. Barndomen är viktig för den fortsatta utvecklingen, det är då personligheten grundläggs. Den psykodynamiska teorierna antar att våra handlingar styrs av inre processer. Det vi upplever följer med oss resten av livet.

Orala fasen, 0 – 1 år det är då barnet upplever lust och utforskar sin omvärld genom att stoppa allting i munnen. Om barnet inte tillåts leva ut sin lust kan hen senare få en oral fixering i form av t.ex. att suga på tummen, kedjerökning och/eller alkoholmissbruk, personen blir självisk, krävande osv.

Anala fasen, 1 – 3 år, barnet utvecklar en egen vilja. Libido kopplas till ändtarmen och barnet kan känna tillfredställelse av att de själva kan producera något, avföring. Det är nu självständigheten grundläggs. Om barnet blir alltför hämmat under denna period finns risk för att han eller hon utvecklar ett starkt kontrollbehov, bacillskräck, perfektionism, petighet, städmani eller raka motsatsen, slarvighet, desorganiserad och sjaskighet senare i livet.

Oidipala/falliska fasen, 3 – 6 år, barnet uppmärksammar att alla människor inte ser likadana ut och ett intresse för skillnader mellan könen utvecklas. Under denna fasen hittar barnet för första gången ett objekt som erbjuder lustkänslor utanför det egna jaget. Pojkar blir kär i sin mamma och pappan blir en rival (Oidipuskomplexet). Flickor blir kär i pappan och mamman blir en rival (Elektrakomplexet). Under denna tid är småpojkar rädda för att bli kastrerade (kastrationskomplex) och därmed förlora sin maktsymbol, medan småflickor känner ett slags ”penisavund” som innebär att de är avundsjuka på pojkar och de förmåner det kan innebära att vara pojke. Obalans i denna fas kan göra att en man i vuxen ålder skräms av starka kvinnor, och att en kvinna i vuxen ålder visar aggression mot män på grund av att den så kallade penisavunden lever kvar.

Latensfasen, 6 -11 år, den sexuella utvecklingen står stilla. Tiden mellan förälskelsen i mamman eller pappan och puberteten med alla hormonstormar. Barnen fokuserar mest på skola, lek, idrott osv. Det blir viktigt att hitta sin plats och skapa en identitet bland vännerna, vilket i sig kan vara en jobbig process eftersom det ofta handlar om att behöva hävda sig.

Erik H Erikson (1902 – 1994), tysk-amerikansk psykoanalytiker. Han kom fram till en utvecklingsteori som bygger på Freuds antaganden om att alla barn genomgår faser som formar deras personlighet. Freud ansåg att vi styrs av drifter men Erikson fokuserade istället på barnets självständighetsutveckling och anpassning till den sociala världen. Både Freud och Erikson menade dock att barnets personlighet formas av hur individen går igenom varje fas. Människan utvecklas genom åtta olika stadier och varje stadie karakteriseras av en existentiell kris. Det är jagets uppgift att lösa dessa kriser och genom kriserna utvecklar individen sin identitet. Varje fas innebär en spänning mellan ett positivt och ett negativt tillstånd. Dominerar det positiva tillståndet i en given fas, detta beroende på miljön och personens egna resurser, sker en bra identitetsutveckling. Krisen i varje fas blir avgörande för utvecklingen i de efterföljande faserna och kommer att prägla denna person. Om vi löser problematiken på ett positivt sätt går individen stark vidare till nästa utvecklingsfas. 

  • Tillit kontra misstro (0-1,5 år) – den första utvecklingskrisen där barnet måste lära sig att lita på sin omgivning. Ett barn med vårdnadshavare som är kärleksfulla och går att lita på, knyter an till dem och får en positiv utveckling. Beroende på erfarenheterna under den här perioden kan barnet antingen utveckla en grundläggande känsla av tillit till tillvaron eller en känsla av misstro. Med denna jagidentitet i behåll kommer barnet senare som vuxen ha en känsla av att vara sig själv och klara av att möta världen och andra människor med en grundläggande känsla av tillit.
  • Självständighet kontra tvivel (1,5 -3 år) – under denna fas är det viktigt att barnet ges möjlighet att lyckas med aktiviteter. Föräldrarna måste under den här fasen se till att barnet får struktur och regler men även frihet att klara av saker på egen hand. Ett barn som ständigt misslyckas eller blir retad under denna tid kan utveckla tvivel till den egna förmågan och skamkänslor på grund av den upplevda oförmågan. Går barnet genom denna fas på att bra sätt skapar det en positiv självkänsla och självkontroll.
  • Initiativ kontra skuldkänslor (3-6 år) – barnet balanserar mellan initiativ och skuldkänslor. Det är nu betydelsefullt att föräldrarna uppmuntrar och stödjer barnets nyvunna initiativförmåga och inte hämmar barnet och dess nyfikenhet och aptit på tillvaron. Om föräldrar förbjuder allt kan det leda till en passivitet och hämningar hos barnet medan rätt uppmuntran leder till prestationsglädje och nyfikenhet.
  • Flit och kreativitet kontra underlägsenhet (6-12 år) – barnet måste hantera motsättningen mellan flit och kreativitet och upplevelsen av mindervärdighet och underlägsenhet. Barnet utvecklar en känsla av att duga som människa. Normer och värderingar införlivas i barnet. Om barnet inte går igenom denna fas på ett tillfredsställande sätt så kan barnet känna sig underlägsen och otillräckligt.
  • Identitet kontra identitetsförvirring (12-20 år) – början på vuxenlivet och personen skapar en egen identitet med identitetsförvirring. Tidigare identitet och allt som har inträffat blir ifrågasatt och här är det viktigt att barnet har format ett sammanhang. Ungdomen söker under den här perioden sig till olika grupper med olika normer och värderingar. Ofta byter man grupp flera gånger och tar till sig den nya gruppens ideal och värderingar med lika stor entusiasm varje gång. Osäkerhet kring vilka ideal och värderingar man ska anta kan öka kraftigt om det omgivande samhället befinner sig i en tid av snabb förändring. Individen som inte hittar sin identitet på ett bra sätt under denna fas upplever ofta en identitetskris och en individ som inte får ihop sin identitet på ett bra sätt anpassar sig ofta överdrivet mycket efter andra personers vilja. 
  • Närhet kontra isolering  (19-40 år) – i denna fas balanserar personen mellan intimitet och isolering. När identiteten hos individen blivit tillräcklig starkt befäst är individen mogen för att tillfälligt ge upp sin individualitet och utveckla förmågan till intimitet dvs att komma nära andra individer kärlek, sex, vänskap och samarbete mot gemensamma mål. Först när identiteten är stabil kan relationen med en annan människa ske utan att rädslan för att förlora sig själv tar över. Med  bra utveckling och där identiteten blir stabil kan personen känna kärlek och respekt i nära relationer. En dålig utveckling kan leda till isolering och avståndstagande.
  • Generativitet kontra stillastående (30-60 år) – under denna fas fokuserar man på sitt yrke och fritidsintressen men många känner också ett ansvarstagande gällande att fostra kommande generation. Om allt går bra så utvecklar man förmågor som att vara t.ex. att vara omsorgsfull och att ta ansvar. Går det inte bra utvecklas en motsträvighet och ett avståndstagande gentemot andras idéer och tankar. Vi slutar då att vara kreativa, produktiva samt stannar kvar i intresset för den egna personen för att tillfredsställa egna behov, man fastnar trots att man inte trivs där.
  • Integration kontra förtvivlan (50- år) – denna fas handlar om att man gillar eller inte gillar det man ser. Utmaningen i denna del av livet är att integrera alla tidigare faser och lyckas känna sig tillfreds med den person man blivit. Om en person inte lyckas med detta kommer känslor av hopplöshet, förakt och förtvivlan att utvecklas.

Kritik mot Eriksons teorier, att utveckling inte sker i skilda faser enligt ett förutbestämt schema. Utvecklingen skiljer sig från individ till individ samt att utvecklingen ser annorlunda ut idag från hur det såg ut när Erikson forskade.

Margaret Mahler (1901-1985) en amerikans psykoanalytiker, född i Ungern, tog läkarexamen i Wien 1923. Under åren 1968 och 1975 skrev hon ett antal böcker om de teorier som skulle få stor betydelse för den psykoanalytiska utvecklingspsykologin och för annan forskning (Egidius, psykologiguiden). Margaret studerade psykoser och andra psykiska problem hos barn och påbörjade sitta arbete för att kartlägga spadbarnets utveckling för att kunna förklara störningarna ansåg hon att man måste veta hur ”normala” barn utvecklas. Hon har i sin teori objektrelationsteorin utgått från en psykoanalytisk grund och teorin har spelat stor roll för de psykodynamiska perspektivets utveckling men har också mött kritik.

Objektrelationsteori handlar om att relationen mellan mor och barn är oerhört viktig de första tre åren och relationens betydelse för skapandet av inre psykiska strukturer som avgör individens sätt att relatera till andra människor i framtiden. Mahler menade att man kan dela in tiden i olika faser i och därmed barnets syn på omvärlden (relation till objekten förändras).

Hon kallade den första fasen (första månaden) i utvecklingen för den normala autistiska fasen. Barnet är inte medveten om den yttre världen. Den andra fasen, den normala symbiotiska (1-5 månader) upplever barnet sin värld som en enhet med vårdaren (objektet). Barn som inte kommer vidare i utvecklingen får enligt Mahler en symbiotisk psykos  (Egidius, psykologiguiden). Barnet ska nu ”kläckas” ur symbiosen med sin mamma. Vid  5-6 månaders går barnet igenom separation-individuationsfasen då barnet kommer in i en period då det avgränsar sig från modern och uppfattar sig självt som en självständig individ med egen identitet (Egidius, psykologiguiden).

Anknytningsteorin, det är en teori som handlar om nära och känslomässiga relationer samt deras betydelse för individens utveckling (Aroseus, 2013). Anknytningsteorins utgångspunkt är att barnet inte överlever om det inte blir omhändertaget av någon (Granhag och Christianson 2008, 73). 

John Bowlby (1907–1990), engelsk psykiater och psykoanalyti­ker.  Bowlby arbetade under 1950-talet för världshälsoorganisationen (WHO) där han fick i uppdrag att ge stöd åt barn som separerats från sina föräldrar (Aroseus, 2013). Det var då han kom underfund med hur viktig den tidiga omvårdnaden var för att kunna hantera senare livshändelser. Bowlby och hans kollega Mary Ainsworth (1913 – 1999), amerikansk utvecklingspsykolog, arbetade tillsammans i många år för att undersöka anknytningens koppling till en social och emotionell utveckling hos barn. 

Bowlby ansåg att alla barn redan från födseln har behov, men att de inte själva kan tillgodose sig dessa utan behöver hjälp för att kunna överleva. Därför har alla barn genom evolutionen utrustats med medfödda beteendesystem som handlar om att ge barnet den omvårdnad som behövs. Tidigt i livet, för att säkra sin överlevnad, knyter barnet an till en eller flera personer i sin omgivning som mer eller mindre regelbundet tillgodoser barnets behov (Aroseus, 2013)Bowlby och Ainsworth använde begreppet attachment, som beteckning på barnets biologiskt förprogrammerade benägenhet att knyta an emotionellt till en speciell person, vanligtvis modern, men om hon inte finns i barnets värld, till en person som ersätter modern (psykologiguiden). 

Undersökningar av b.la. Ainsworth och Bowlby tyder på att barnets anknytningsmönster starkt påverkas av moderns grad av lyhördhet för barnets signaler. Ainsworth utformade en metod att bedöma barns anknytning till omvårdnadspersoner, dvs främlingstestet. Barn placerades utan förälder, under 20 minuter, i ett för barnet okänt rum med en, för barnet, okänd person. Har barnet en otrygg anknytning reagerar det undvikande eller ängsligt vid återföreningen med föräldern (Psykologiguiden). I forskningen kom Bowlby och Ainsworth fram till olika anknytningsstilar. 

Trygg (ca 65%), trygga barn litar på att föräldern (eller annan vuxen i barnets närhet) finns där och försöker hjälpa barnet i svåra eller skrämmande situationer. Som vuxna har barnet lätt att komma nära andra människor, men trivs också bra i eget sällskap. Som vuxen har individen har lätt att fungera i långvariga relationer. Föräldrar till ett barn med en trygg anknytning uppfattar lätt barnets signaler, kan läsa av vad barnet behöver och kan lätt komma i kontakt med sitt barn och de är känsliga och accepterande i samspelet med barnet.

Studier har visat att barn med en trygg anknytning (Poulsen 2005, Rutter 1997) visar bättre förmåga som treåringar att samarbeta i lekar. I tonåren har de flest vänner. De blir mer självständiga och mycket tyder på att de tryggt anknutna barnen utvecklar en motståndskraft mot psykisk ohälsa.  Det finns mycket som tyder på att de tryggt anknutna barnen utvecklar en högre grad av motståndskraft mot senare psykiska belastningar.
 
Otrygg – undvikande (ca 20%), barn med otrygg-undvikande anknytning förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. Därför lär de sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan att klara sig själva. De tänker sig fram till svar snarare än känner efter. Som vuxna är de ofta omtyckta och fungerar bra i ytliga relationer. I nära relationer håller de distans. Individen kan vara svår att komma inpå livet och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet.
 
Otrygg – ambivalent (ca 10%), bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. Barnet är i stor utsträckning känslostyrda. Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer.
 
Otrygg – desorganiserad (ca 5%), utvecklas ofta hos barn som växer upp med fysisk eller psykisk misshandel, eller har föräldrar med svåra upplevelser från sin barndom och som därför inte kan tolka sitt barns signaler på rätt sätt. De kanske bli arga eller rädda när barnet gråter, så att barnet upplever föräldern som skrämmande, ändå behöver barnet knyta an. Föräldrar som har sämre anknytning till sitt barn tenderar att vara känslokalla, de har svårt att uppfatta barnets signaler. Forskning har visat att dessa barn har en ökad risk för att drabbas av psykisk sjukdom samt psykosociala problem.

Bowlby har senare sammanfattat hur barn reagerar på separationen från föräldrarna, genom att titta på de studier som gjorts av barn som är på sjukhus eller tillfälligt placerats på en institution, i ett vanligt trefasförlopp: Protest: barnet protesterar och är upprivet. Det gråter, letar efter föräldrarna och är inte mottagligt för tröst. Ofta uppstår en regression dvs återgång till ett mer babyliknande beteende (tidigare stadie), ett ökat fastklamrande vid snuttefiltar och nallar och i vissa fall även av vaggande kroppsrörelser. Förtvivlan, efter några dagar går barnet in i en fas av förtvivlan, där det fortsätter att vara olyckligt, men mer apatiskt och med lite intresse för sin omgivning. Sedan uppstår emotionell frånkoppling. Efter ytterligare några dagar eller veckor börjar barnet intressera sig mer för sin omgivning, och det verkar till synes nöjt. Det är inte längre så ledset, och önskar inte heller följa med hem när föräldrarna kommer på besök. Tvärtom verkar det inte särskilt intresserat av föräldrarnas besök, utan ser nu till att fästa sig vid andra. Man tolkar ofta denna fas som en förnekelsefas där barnet, för att skydda sig själv, försöker att distansera sig från saknaden.

Även i fortsatt forskning har det har visat sig att det finns ett mycket starkt samband mellan föräldrars anknytningsmönster och den anknytningsstil som deras barn väljer. Sambandet är också stort mellan individens anknytningsstil som barn och sedan som vuxen. Man har också kommit fram till att anknytningsstilen kan variera över tid. En person som varit otrygg i sina relationer till andra kan senare visa en allt mer trygg anknytningsstil. De flesta människor behåller dock som vuxna den stil som de kommit in i som barn (Psykologiguiden). Den tidiga forskningen gällande anknytning inriktade sig främst mot kontakten mellan barnet och mamman, som ansågs vara den viktigaste personen och avgörande personen i barnets liv. Men moderna forskningen visar att förutom pappan visar senare forskning och barnet kan ha flera individer som barnet anknyter till, det kan således vara andra än barnets biologiska föräldrar, det behöver heller inte vara begränsat till endast en person. 

Givetvis spelar arvets betydelse också med hur barn anknyter och utvecklas som vuxna, t.ex. temperament som har hög ärftlighet. Något annat som har stor betydelse är miljön, som kan påverka hur barnet anknyter till sina föräldrar, är t.ex. krissituationer. 

Harry Harlow (1905-1981) amerikansk psykolog och Margaret Harlow (1918–1971) amerikansk utvecklingspsykolog genomförde experiment med rhesusapor på 60-talet. Paret separerade apungarna direkt efter födseln. De fick sitta i burar med två ståltrådsattrapper som skulle föreställa apmammor. En ”mamma” var av ståltråd utrustad med en nappflaska med mjölk. Den andra ”mamman” var insvept i frotté och skumgummi men utan nappflaska. Det visade sig att apungarna valde att klänga på den attrapp som var klädd i mjuk frotté, även om de fick all mat hos den icke tygmamman. Detta var uppseendeveckande under denna tid då det dominerande inom psykologin var att människan och djuren lär oss tycka om sådant som tillfredsställer starka drifter som hunger och könsdrift (Psykologiguiden). När aporna utsattes för skrämmande stimulus, såsom höga ljud, sprang de till tygmodern för skydd och tröst, oavsett vilken moder som erbjöd dem mat. Detta beteende avtog dock när aporna växte upp. När aporna placerades i obekanta miljöer med sina tygmammor klängde de sig fast vid den tills de kände sig tillräckligt trygga för att undersöka miljön. När de började undersöka sprang de då och då tillbaka till tygmodern för skydd. När aporna istället placerades i obekanta miljöer utan sina tygmammor betedde de sig annorlunda. De stelnade till av skräck, skrek, kröp ihop och sög på tummen. Några apor sprang skrikande från föremål till föremål, som förmodligen letande efter sin tygmamma. Om aporna placerades i obekanta miljöer med sina ståltrådsmammor uppvisade de samma beteende som apor utan någon mamma. När aporna vuxit så mycket att de kunde äta fast mat separerades de från sina tygmammor i tre dagar. När de sedan återförenades med tygmammorna klängde de sig fast vid dem och vågade sig inte iväg och utforska omgivningarna lika mycket som de tidigare gjort (Wikipedia 2018). Apungarna valde att klänga på frottémamman, även om de fick all mat hos ståltrådsmamman. När apungarna inte hade frottémamman så uppvisade aporna beteende som otrygghet, oro, stress och ointresse av omgivningen.

Behavioristisk utvecklingsteori, ansåg att människan föds som tomma blad och formas helt av miljön vi växer upp i. All utveckling sker genom olika inlärningsprocesser. Läs: https://lattattlara.com/psykologiska-perspektiv/behavioristiskt-perspektiv/

Jean Piaget, (1896 – 1980) pedagog, utvecklingspsykolog osv, som utgick från att människan alltid försöker förstå och anpassa sig till sin omvärld. Hans studier om hur barnet gradvis utvecklar sin förmåga att tänka logiskt och abstrakt, från spädbarnsperioden till tonåren har haft stor betydelse för en kognitiva utvecklingspsykologin. Till skillnad från psykoanalytiska utvecklingsteorier som fokuserar på människans emotionella utveckling, satte Piaget den kognitiva utvecklingen i centrum för sina undersökningar. Han menade att människor har behov av att förstå sin omvärld, utan förståelse för varför saker runt om dem händer upplever individer en mental obalans och ångest (Aroseus, 2013). Kognitiva scheman där barnets erfarenheter organiseras på ett systematiskt sätt. Schemana utökas och revideras kontinuerligt som en följd av individens grundläggande strävan att anpassa sig till miljön barnet lever i, och själva anpassningen/inlärning sker på två sätt:  Assimilation, en process som gör det möjligt för barnet att ta in ny erfarenhet och kunskap i redan existerande scheman (Hansson 1995, 9), utan att personens kognitiva scheman måste ändras. Ackommodation, det är när nya erfarenheter förändrar vår tidigare kunskap. För att beteckna en förändring i individens kognitiva schema som sker stegvis under individens intellektuella utveckling. De gör det möjligt för individen att förstå saker som hen inte tidigare förstått eller att förstå tidigare kända saker/händelser på ett nytt sätt. Enligt Piaget  är ackommodation och assimilation två processer som kompletterar varandra, när människor från tidig barndom lär sig vad som hör ihop och vad som är olika (Psykologiguiden). 

  • Den sensomotoriska stadiet som varar 0 – 2 år, barnet förstår och upplever sin omgivning genom att det känner, smakar, luktar, ser, hör och rör sig. Utvecklingen av objektpermanens är särskilt viktig under den här perioden, dvs. att barnet förstår att objekt, människor och platser fortsätter att finnas även om barnet inte har något samspel med det. Piaget studerade barns objektsuppfattning genom att gömma t.ex. en leksak under en filt framför barnet. Om barnet inte letade efter leksaken tolkade Piaget det som att leksaken inte längre existerade för dem. Denna fas delas ytterligare upp sex olika stadier. Under det första stadiet (0-1 mån) domineras barnens beteende av de medfödda reflexerna. På det andra stadiet (1-4 mån), sker det så kallade cirkulära reaktioner som som handlar om att barnet ständigt upprepar handlingar eller reaktioner som utlösts gentemot omgivningen. Under det tredje stadiet (4-8 mån) kan barnet nu utföra mer och mer komplexa och målinriktade handlingsmönster som t.ex. öppna dörrar, klättra upp på bordet. I det fjärde stadiet (8-12 mån) börjar handlingarna vara tydligt målinriktade. Under det femte stadiet (12-18 mån) börjar barnen experimentera med saker (Svedberg, 1997). Barnet börjar även kunna förutse vad som kommer att hända i vissa situationer. Slutligen har barnet inte bara lärt sig att utforska världen runt omkring utan kan nu också tänka ut en lösning i huvudet på ett praktiskt problem.
  • Den preoperationella stadiet 2 – 7 år. Språket utvecklas och därmed förmågan att hantera begrepp som barn, föräldrar, lek, leksaker, affär, doktor osv. I början av denna fas ser barnet omvärlden enbart ur sitt eget perspektiv och har svårt för att förstå hur andra människor  tänker och känner. Ett typiskt drag hos förskolebarn, enligt Piaget, är att deras tänkande är centrerat kring dem själva och deras jag. Barnet antar att alla upplever världen som de själva gör vilket innebär att de därför inte alltid berättar hur de mår för det borde man redan veta. Barnet har också svårt för att låta en händelse ske baklänges (Aroseus, 2013). Enkla symboler och ord kan användas i denna ålder. En begränsning hos barnet i denna fas är att barnet inte kan skilja ett objekts faktiska egenskaper t.ex. massa, antal, volym, från hur det uppfattas, om det ser större ut så är det större.
  • De konkreta operationernas stadium 7-11 år. Barnet kan se logiska och matematiska relationer mellan vikt och mängd, täthet och vikt, längd och bredd men endast när de har föremålen konkret framför sig.  Barnet börjar tänka mer logiskt och systematiskt, eller operationellt som han kallade det.
  • De formella operationernas stadium (abstrakt-operationella) 11 –  ca 15 år. Tonåringar börjar kunna uppfatta logiken i abstrakta tankeoperationer. De förstår att om A är större än B och B större än C måste A vara större än C. Barnet behöver inte se olika föremål framför sig för att inse hur logiskt nödvändig slutsatsen är.

Piagets utvecklingsteori har fått kritik b.la. för att det inte finns tillräckligt med forskningsunderlag. Utvecklingen sker ofta gradvis ej stadier. Samt att en individs utveckling kan vara kulturellt betingad.

Fallet Genie:

Lawrence Kohlberg ( 1927 – 1987) Amerikansk psykolog känd för sina studier av barns moraliska utveckling. Han byggde vidare på teorin som Jean Piaget utvecklade, men Kohlberg tittade på moraliska utvecklingen från 10 år och framåt (psykologiguiden). Barns utveckling av moral är knuten till deras kognitiva utvecklingstakt deras relationer och den miljö som barnet utvecklas i (Granhag och Christianson 2008, 78).

I sin forskning (under ca 20 år) använde han b.la. fallet: ”En kvinna nära döden i cancer som skulle kunna räddas genom en ny medicin. Han som sålde medicinen tog så mycket betalt att kvinnans make inte hade råd. Därför gjorde han ett inbrott hos försäljaren och stal medicinen”. Detta blev ett etiskt dilemma som försökspersonerna skulle kommentera. Utifrån sin forskning kom Kohlberg fram till att barn och ungdomar genomgår tre faser av moralisk kognitiv utveckling. Det går, enligt Kohlberg, inte att nå en abstrakt och hög nivå i sitt tänkande utan att först ha gått igenom de enkla grundläggande stadierna.

Enligt Kohlberg sker moralutvecklingen parvis i två stadier organiserade på tre huvudnivåer, den prekonvetionella nivån, den konventionella moralens nivå samt den postkonventionella nivån. Enligt Kohlbergs teori är stadierna desamma för alla barn oavsett kön och kultur. Den moraliska omdömesförmågan är enligt Kohlberg relaterad till den kognitiva utvecklingsnivån dvs Piagets stadier. Att tänka abstrakt som rättvisa och jämlikhet förvärvas således vid samma tid som formella operationernas stadium (12 – 15 år) och förutsätter vissa kognitiva förmågor (NE).

Den prekonventionella nivån, i stadiet ett, moral baserad på själviskt intresse. Goda och onda handlingar bestäms av de fysiska konsekvenser de får i form av straff eller belöning. Barnet koncentrerar sig på sig själv som mottagare för att få belöning för rätt handlande. Barnet kan inte se ur en annan människas perspektiv. I det andra prekonventionella stadiet kan personen även ta in andras perspektiv i beräkningarna, även om motiven och handlingarna fortfarande är själviska. Tänkande som, om du gör något för mig så gör jag något för dig, kan finnas.
Den konventionella nivån, stadie ett, att barnet vill ha beröm och undvika klander, detta bildar grunden för moralen. Barnet drivs av beteenden som ger trevlig effekt som att hjälpa andra samt att sträva efter att göra rätt för sig. De vill också leva upp till de krav och förväntningar som barnet har på sig. I det andra stadiet i denna fas har individen tagit till sig samhällets normer och gjort dem till sina egna. Istället för att följa andras förväntningar så följer personen sitt samvete och gör sin plikt genom att vara en god individ. Samhällets normer  som barnet identifierar sig med ses här som en helhet av lagar och regler samt de relationer som följer av dessa. Lag går således före rätt och det är till och med så att lag definierar rätt. Lagen ska under alla omständigheter följas, även om den kan problematiseras och utvecklas. I de konventionella stadierna finns ett tydligt vi- och dem-tänk, om barnet är medveten om att det finns andra kulturer med andra normer så är barnets kultur och normer de rätta (Stålne, 2012).
Den postkonventionella nivån, i gymnasieåldern börjar ungdomar tänka på moral som abstrakta principer. Tonåringen börjar sitt sökande efter ett egen samvete och en egen förnuftig övertygelse om vad som är rätt i sig. Moraliskt ansvar blir allt viktigare. I ett det första stadiet så kan personen ställa sig utanför givna lagar och normer och inse att lagarna inte längre är perfekta och givna utan de kan och bör ändras om de t.ex. leder till kränkning av mänskliga rättigheter. Personen kan alltså förstå det befintliga samhället och kulturen, jämföra detta och fundera ut ett bättre alternativ och verka för en förändring. Synen här är att människor inte längre är till för samhället, utan samhället ska konstrueras så att det är till största nytta för människorna på ett utilitaristiskt vis (dvs största möjliga nytta för största antalet individer). Utifrån stadie två kan en individ formulera regler eller lagar, samt leva, utifrån grundläggande och absoluta principer som t.ex. den gyllene regeln, Immanuel Kants kategoriska imperativ eller genom John Rawles principer. Personen kan lösa konflikter genom att sätta egna intressen åt sidan och ta perspektiv hos alla inblandade individer så att det fördelas så rättvist som möjligt för alla. Vissa kan anse att civil olydnad inte längre är ett alternativ, utan ett måste, när man möter orättvisor (Stålne, 2012). Kohlberg och andra forskare har funnit att nivå ett avtar under skolåren och när barnet blivit ungdom så övergår det till nivå två dvs den konventionella nivån. Den övre stadiet den postkonventionella nivån (eller hela) nås inte av vissa individer överhuvudtaget. (Evenshaug, Hallen, 1992). Kritik som har riktats mot Kohlberg är att han ansåg att hans utvecklingsteori var universell, men att moralutvecklingen kan vara beroende av vilken kultur, religion och samhällssyn individerna i undersökningarna har. Annat kan vara att det inte finns en enda moralisk utveckling som täcker alla sociala sammanhang samt att det kan finnas olika uppfattningar om vad det är att handla moraliskt. Kritik har även riktats mot att det inte finns något sammanhang mellan att resonera om moraliska dilemman och hur individen skulle reagera i det verkliga livet, i en verklig situation.

Barns utveckling: https://www.1177.se/barn–gravid/sa-vaxer-och-utvecklas-barn/barnets-utveckling/

Tonårshjärnan, tonåren anses vara en av de farligaste perioderna i en människas liv. Den ofärdiga hjärnan gör tonåringar trotsigare, mindre försiktiga och mer benägna att ta risker. Tonårshjärnan fungerar lika illa som en person som är hjärnskadad på ett socialt och psykologiskt plan. Från 6 årsåldern till 22 årsåldern bryts hjärnan i stor del ner samtidigt som den omstruktureras, denna omstrukturering gör att tonåringen sover lättare och sämre.

Tonåringen är mycket känslig för ljus före sänggående, vilket gör att ljus från en lampa eller bildskärm hämmar produktionen av sömnhormonet melatonin och därmed sover individen sämre. Flera områden i tonårshjärnan är inte helt anslutna eller håller på att byggas upp. Den Prefrontala barken är inte fullt utvecklad vilket gör att tonåringen saknar omdöme och impulskontroll. Eftersom pannloben inte är färdigutvecklade gör detta tonåren till en av de farligaste perioderna i en människas liv (Palmgren och Lykke, 2016). Forskning säger att vår hjärna är inte färdig utvecklad förrän vid 25 års ålder, det är pannloben som utvecklas sist. I pannloben sitter beslutsfattande förmågor som riskbedömning, helhetsperspektiv, framtidsplanering, förmågan att sålla information, konsekvenstänk samt mycket mer. Detta är alltså inte helt utvecklat hos tonåringar vilket gör att tonåringar i vissa situationer kan ta mycket logiska och vuxna beslut men när de väl hamnar i en känslomässig situation så tar de ett känslomässigt beslut istället för ett mer genomtänkt beslut på grund av att den känslomässiga delen av deras hjärna är mer utvecklad än pannloberna (Aroseus, 2017) och har därmed inte det ”konsekvenstänket” som vuxna generellt har. De bakre delarna av hjärnan morgnar således föst medan de främre delarna inte är fullt utvecklade förrän en person når 20-25 årsåldern (Palmgren och Lykke, 2016). Hos en tonåring samarbetar den vänstra- och högra hjärnhalvan dåligt vilket innebär att positiva- och negativa känslor inte kommunicerar, detta kan kan göra att tonåringen är oförmögna eller har mindre benägenhet att skämmas, eller att känna empati och ha dåligt samvete. Tonåringen är dessutom sämre på att tolka andra människors känslor. Raseriutbrott kan förklaras med en omogen hjärna. Den ofärdiga hjärnan gör att individen är mer benägna att ta risker, är trotsigare och mindre försiktiga. Tonåringar är mer riskbenägna när de är med andra än när de är ensamma. Kriminaliteten når en topp bland unga män i 15 – 17  årsåldern, både män och kvinnor har under denna tid en förhöjd risk att fastna i drogmissbruk. Forskning vi kan ta del av, gällande tonåringar, skulle kunna vara en del av förklaringen till varför tonåringar vid förälskelser har oskyddad sex eller börjar röka för att vännerna gör det. Att tonårshjärnan ger oss mer risktagande individer kan också förklaras genom evolution. Tonåringen befinner sig i en period av sitt liv då frigörelse från familjen och sökandet efter nya partners är viktigt. Att göra detta kan göra individen osäker och kan upplevas som jobbigt. Människan behöver då en hjärna som accepterar ett mer riskfyllt beteende (Aroseus, 2017). Dopaminaktiviteten är som högst under tonåren, de stiger kraftigt vid en belöning och sjunker mer vid en besvikelse, det innebär att kickar och bakslag blir större under tonåren (Hansen 2019, 130-131). 

Jenny Åkerman:

Ung hjärna sårbar för droger: https://fof.se/tidning/2019/7/artikel/ung-hjarna-sarbar-for-droger

Maskrosbarn, ordet maskrosbarn kommer ursprungligen från Norge, där det kallades ”Lövetannbarn”, (lejontand). Både lejonet och blomman står för styrka och uthållighet. Maskrosbarn sägs kunna växa i de mest ogynnsamma miljöerna likt en maskros som kan växa upp ur asfalt (Cronström, 2003). Maskrosbarn är barn som har vuxit upp i hem som präglats av föräldrar som på grund av missbruk och/eller psykisk störning under långa perioder och har därför inte kunnat ta hand om sig själva eller fungera som förälder för sina barn (Cronström, 2003, 17). Det som kännetecknar ett maskrosbarn är att dessa trots sin uppväxt klarat sig, med klarat sig menar man att de idag lever ett fungerande liv, utan missbruk och med god psykisk hälsa. Resiliens handlar om barns motståndskraft förmåga till anpassning och är något som ligger hos individen själv. Att vara ett maskrosbarn handlar b.la. om att ha motståndskraft (resiliens) men att det inte är en ensam faktor i hur individen har klarat av sin uppväxt. Även skyddsfaktorer som en trygg anknytning under de första levnadsåren, en nära vän, en trygg skolgång och osv kan ha spelat roll om barnet klarat sin svåra uppväxt på ett gynnsamt sätt eller inte (Borge, 2012).

Riskfaktorer, att hamna i drogmissbruk (kriminalitet) kan bero på många faktorer. En av dem är att individen har en biologisk känslighet dvs genetiken kan påverka känsligheten för att bli beroende av olika substanser. Denna genetiska sårbarhet kan även handla om stressrelaterade symtom, vilket kan göra att unga lättare faller för olika substanser för att hantera sin stress. Man har också kommit fram till att ungdomar som har svårt att anpassa sig till normer som finns i sociala situationer löper större risk att börja använda droger. Det har kommit fram i en studie av Maria-mottagningarna uppmärksammat dvs att det finns en ganska stor grupp ungdomar som rapporterat ett riskfyllt mående i form av psykiska besvär såsom depression, ångest, oro och självmordstankar. Dessa bekymmer kan accelerera vid användande av olika substanser då den unga vill lindra symtomen . Sammanfattningsvis så visar forskning att depression, ångest, ilska, dåligt självförtroende, känslomässig avtrubbning, psykisk ohälsa samt miljön, att växa upp i en familj på missbruk samt  tidigt visad aggression, impulsivitet och negativ sinnestämning hos ett barn kan utvecklas till att bli en riskfaktor för att hamna i missbruk och kriminalitet. Barn och ungdomar löper åtta gånger större risk att utveckla ett missbruk om deras föräldrar missbrukar under barnens uppväxt, även att hamna i kriminalitet om familjemedlemmar är kriminella. Forskning har också visat att en positiv attityd gentemot droger och alkohol ökar risken för att ungdomen utvecklar en positiv bild kring droger och alkohol. Familjekonflikter som yttrar sig som skilsmässa är en riskfaktor men även de konflikter som pågår mellan familjemedlemmar där föräldrar inte är skilda påverkar barn och ungdomar negativt. Anknytningen mellan föräldrar och barn påverkar barnet och ungdomen. Bristande tillsyn och intresse för barnet ökar risken för normbrytande beteende hos ungdomar. Allvarliga och traumatiska händelser som t.ex. sexuella eller fysiska övergrepp tidigt i livet kan också påverka ungdomens psykiska hälsa negativt och leda till missbruk. Med kognitiva svårigheter i skolan och med bristande stöd kan leda till normbrytande beteenden. I skolan kan även riskfaktorer samvariera med andra delar. En ungdom som har diagnosen ADHD, har svårigheter i skolan och har utvecklat negativa samspelsmönster med föräldrarna på grund av temperament är ytterligare riskfaktorer (Hagvall, Lindberg och Wågesson, 2016). Man har även kommit fram till risker som att leva i ett område med begränsade ekonomiska och sociala resurser

Sammanfattningsvis kan man kort säga att skyddsfaktorer då handlar om positivt temperament, trygg anknytning, bra familjesituation, stödjande och samarbetande föräldrar, psykisk hälsa, lätt inställning till livet, bra socialt beteende och förmågan att fungera socialt med jämnåriga och vuxna, socialt nätverk (tränare osv), speciella talanger, utan kognitiva svårigheter, någon betydelsefull  person och öppenhet med att söka hjälp samt be om råd och våga pröva andras lösningar om det behövs osv.

Ungdomsbrottslighet
För att bryta destruktiva mönster hos barn och unga bör man gå in med insatser mycket tidigare än vad man gör idag hävdar polischef Carin Götblad. Vid riskbeteende handlar det om tidiga insatser i familjen. Men eftersom samhället väntar för länge är det mycket svårare att bryta. Hon menar att om man går in med insatser som föräldrastöd är det mycket lättare att bryta. Polis, skola och föräldrar måste gå samman med tidiga insatser (Malou efter tio, 2020).

Generella roller i familjen
Omfattande forskningsresultat framhåller syskonplatsens betydelse för hur vi utvecklas och vilka vägar vi väljer i livet dvs foskningen visar att personligheten påverkas av vilken plats vi har i syskonskaran. Dock bör man tänka på att den endast förklarar en liten del av vår personlighet, jämfört med annat som påverkar vår personlighet dvs arv och miljö. Forskning visat att arv/gener påverkar ca 30% – 60%, resten är miljön, men många forskare skulle säga att generellt är det ca 50% arv och ca 50% miljö. Dessa två procentsatser går in i varandra och påverkar (ett utbyte med) varandra under livets gång, vissa forskare menar att vår personlighet formas upp till vi är ca 27 år  (Vetenskapsstudion, 2018) andra menar att vår personlighet påverkas/förändras hela livet. Resultaten visar ett tydligt samband mellan hur en individ fungerar socialt, privat, skolan och arbetsplatsen, om man är endabarn, äldst, mellanbarn eller yngst (Schönbeck).

Genomgång roller i familjen: 

Pappor och mammor, forskning visar att på samma sätt som mammor känner papporna upprymdhet vid barnets födelse, lättnad att barnet mår bra, stolthet, självaktning och känslor av närhet. Generella forskningsfynd har visat att pappor försöker uppmuntra barnen medan mammor är angelägna att  hålla ett lugn. Pappor leker med barnen på ett fysiskt, stimulerande och oförutsägbart sätt, medan mammor ägnar sig åt lekar som innebär ansikte mot ansikte för att fånga och behålla det lilla barnets uppmärksamhet. Pappor använder leksaker på ett självständigt sätt dvs inte som det är avsätt att göra. Mammor har däremot en mer pedagogisk strategi och engagerar sig hellre i rollekar. Således är det pappan som är den som barnet föredrar som lekkamrat, medan barnet ser sin mamma som en källa till välbefinnande och trygghet. Pappor har också visat sig använda fler, för barnet, okända ord och ber barnet oftare om att förklara och förtydliga vad de menar. Mammor pratar mer om saker som rör känslor. Pappor ställer högre krav på barnet som att lösa problem, jämfört med mammor som gärna löser problem åt barnet.

Ensambarn, ca 10% av befolkningen, får ofta sina föräldrars fulla uppmärksamhet. Man menar till och med att ensambarn kan utveckla en annorlunda hjärna. Detta utifrån Kinesisk forskning. De upptäckte en förändringar gällande språkförståelse och kreativt tänkande där ensambarn hade mer grå substans. Ensambarn hade istället mindre grå substans när det gällde känslor, social förmåga samt karaktärsdraget vänlighet (vänlig, hjälpsam, förlåtande, öppenhjärtad), dvs de hade fått mer stimulans gällande vissa områden och mindre gällande andra. Forskare vet inte riktigt varför, men tror att föräldrar har haft mer tid att utmana ensambarnen och att barnen har fått leka mer ensamma.  Vissa forskare i Sverige anser att forskningen inte kan appliceras på svenska ensambarn då svenska barn är i en annan situation b.la. går på dagis osv (Vetenskapsstudion, 2018). Ensambarn har ofta stora förväntningar och höga krav från föräldrar. Är oftast en iakttagare snarare än en deltagare, och iakttar ofta på distans. I en grupp utmärker sig ensambarnet med att vara den som är mest ansvarsfull, välorganiserad, allvarlig, självupptagen, kommer sällan för sent och inte gillar konflikter. Alla ensambarn blir inte automatiskt bortskämda, föräldrar som är alltför eftergivna mot sitt ensambarn eller som ger för mycket av fel sak hade förmodligen gjort så även om de haft fler barn. När det gäller social träning har ensambarn ingen jämnårig att leka med, att mäta sig med eller att bråka och slåss med. Om man aldrig blir retad, provocerad eller utsatt för orättvis behandling kan det vara svårt att försvara sig, ge igen eller hantera ilska och konflikter. så när det gäller känslomässig mognad ligger ensambarn efter eftersom de ofta inte har den sociala träning som andra barn med syskon har. Ensambarn har mycket vuxenkontakt vilket kan göra dem socialt mogna och mer verbala än jämnåriga. Många ensambarn vill synas och sticka ut och har ofta bra självförtroende och tror att de klarar det mesta och det gör de oftast också. I skolåldern har ensambarn ofta ett intellektuellt försprång, utvecklar större ordförråd, tar större ansvar t.ex. glömmer inte böcker och läxor. Ensambarn har ofta en enorm förmåga att dölja eller avskärma sig från sina känslor och gråter inte lika ofta som andra barn. Ensambarn har i regel inga problem med att jobba ensamma.

Storebror/storasyster är ofta bestämda, duktiga, ambitiösa och älskade för sin prestation dvs för vad de gör inte för vem de är. Därför har äldstabarnet ofta bra självförtroende (individens tilltro till sin förmåga att prestera) medan självkänslan (uppfattningen individen har om sig själv) kan vara låg.  När älstabarnet får höra att dem är stora och duktiga då blir de ännu större och duktigare. Barnen utvecklar olika strategier för hur de ska få uppmärksamhet och kärlek  (Vetenskapsstudion, 2018). Äldstabarnet anses mer ängsliga och defensiva än sina yngre syskon, vilket gör dem mer samvetsgranna och plikttrogna och mindre riskbenägna. Äldstabarn identifierar sig med sina föräldrar, de är lojala och lyder auktoriteter, de håller gärna med och är typiska ja-sägare.  De är ofta ansvarstagande och lämpade som ledare men har större kontrollbehov och lättare för att uppleva skam och är därför ofta dåliga förlorare. De är dominanta och resultatinriktade och mer verbala än sina yngre syskon och använder sig i bråk, med sina yngre syskon, ofta av hot och mutor. Storasyskonet visar mer social förmåga, uthållighet och känslomässig stabilitet än yngre syskon. Björn Öckert nationalekonom, hävdar i sin forskning att storasyskon har större chans att bli chef senare i livet. För män ökar sannolikheten med ca 30% om man är förstfödd än att man är det tredje barnet i familjen. De intar rollen som barn och fortsätter då som vuxen (Vetenskapsstudion, 2018).

Mellanbarn, är länken mellan syskonen, men de är inte automatiskt i kläm. Bästa konstellationen är pojke – flicka – pojke, eller flicka – pojke – flicka.  Mellanbarn är ofta mer sociala än syskonen och mer beroende av dem. Om något drastiskt inträffar vänder sig äldsta- och yngstabarnet till föräldrarna, medan mellanbarnet vänder sig till sina syskon. Mellanbarn är flexibla, de syns minst och kan lätt smita ifrån uppgifter.  De är ofta en social och populär kompis, lagspelare och arbetskamrat. Mellanbarn sticker inte ut åt något håll, de har inga extrema åsikter. De är sällan chefer. De bevakar sin plats och sina rättigheter, är ofta medlare, förhandlare eller jurister.

Lillebror/lillasyster, yngstabarnet blir ofta älskad för den de är, vilket ger en god självkänsla. De behöver oftast inte anstränga sig eller vara till lags för att få föräldrarnas kärlek. De lyder inte auktoriteter. De är mindre medgörliga, samvetsgranna och plikttrogna än äldstabarn. De kompenserar sitt verbala underläge genom att vara mer fysiskt aggressiva. I deras taktik ingår också att sura, gråta och vädja om hjälp. Yngstabarn är mer offensiva, äventyrliga och villiga att ta risker. De ger sig ofta iväg på äventyrliga resor eller flytta utomlands. De är förändringsbenägna, radikala, revolterar gärna mot föräldrarna och auktoriteter och är typiska nej-sägare. De är roliga, spralliga och lättsamma och därför ofta mer populära hos kamrater än äldstabarn. De har inte tränat på, och har ofta inte lust, att ta ansvar och leda andra. För yngstabarn är det viktigare att ha roligt och att slippa anstränga sig i onödan, både privat och på arbetsplatsen. De är lagbrytare och struntar i  regler, om de överhuvudtaget har några regler har de ofta hittat på de själva. Öckert  hävdar i sin forskning att sannolikheten att bli egenföretagare är större om man är ett yngsta barn, detta enligt honom kan bero på att de är mer kreativa och har större initiativförmåga eller att de helt enkelt har svårt att hitta ett ”vanligt” arbete.  Yngre systrar har en tendens att skaffa mer kreativa yrken. Enligt forskning vårdas yngresyskon  oftare på sjukhus för alkoholrelaterade problem i tonåren skador, infektioner men även psykisk ohälsa som självskadebeteende (Vetenskapsstudion, 2018).

Pojkar och flickor, i 6-årsåldern börjar barn generellt att leka i könssegregerade grupper. Pojklekar som handlar om makt, dominans, aggression, tävling, fysik. Flicklekar som handlar om tillhörighet, intimitet, stillasittande samt är lekarna mer verbala, till skillnad från pojklekarna. men flickor är även bättre på icke-verbal kommunikation. Enligt vissa rapporter behärskar pojkar matematik, rymd och systematik bättre än flickor, de är också bra på att köra bil och att ta risker. Flickorna har mer språkliga begåvning och har mer empatiska förmåga. Hjärnforskare och medicine doktor Jetro Tuulari vid Åbo universitet har undersökt ca 200 småbarns hjärnor, man har tittat på den sammanlagda påverkan av miljö och genetiska faktorer på utvecklingen av barnets hjärna. De har hittat att det finns skillnader i pojkars och flickors utveckling vad gäller exempelvis motorik, arbetsminne och språkkunskaper. Men har inte hittat orsaken.  De har också konstaterat att männens hjärnor är till större till storleken, och kopplingarna i hjärnan ser olika ut. Kvinnor har en rikare struktur på kopplingarna i hjärnan inom ett större område. Män har istället starkare närkopplingar i sina hjärnor. Forskningen är dock inte klar. Flickor och pojkar verkar vara olika känsliga för stress- och omgivningsfaktorer. Men man har samtidigt hittat vissa egenskaper i hjärnan som skyddar från stressfaktorer som inte är könsbundna. Det kan tänkas att vissa individer har en mera plastisk hjärna än andra, och detta kan ha en större inverkan än könsfaktorn. Hjärnan utvecklas redan i fosterstadiet, men utvecklingen sker ända upp i puberteten och åren efter puberteten. Enligt forskningen så har könshormonernas inverkan på hjärnan börjar redan i livmodern, då barnet fötts fortsätter hormonerna att påverka hjärnan, och är troligen som starkast under de första levnadsmånaderna och under puberteten. Även arv/genetik påverkar Forskning påvisar således skillnader mellan pojkars och flickors hjärnor, men de är små. Vissa forskare anser att skillnaderna man kan se i hjärnan har inte nödvändigtvis ett biologiskt ursprung. Att omgivningen formar hjärnan, speciellt i den tidiga barndomen. Forskaren Lise Eliot, professor i neurovetenskap, understryker att skillnaderna är obetydlig. Pojkarnas hjärnor är cirka tio procent större medan flickornas hjärnor och utvecklas cirka 1-2 år tidigare än pojkarnas, vilket även förklaras av flickornas tidigare pubertet. Hon menar att största delen av den högsta formen av hjärnaktivitet så som att tänka, att ha kontroll över sina känslor, att ha verbal eller matematisk förmåga är inlärda saker. Då vi föds kan vi inget av detta och måste lära oss allt. Flickor och pojkar är fysiskt olika, men största orsakerna vad gäller kognitiva och emotionella skillnader beror på sociala förväntningar och uppfostran (Svenska Yle, 2016).

Olika sätt att se på skillnader, evolutionistiskt – könsskillnader beror på genetiska skillnader som uppstått under evolutionen. Männen jägare och kvinnorna mammor och hushållerskor. Biologiskt (neuropsykologiskt) – biologiska skillnader, könshormonernas inverkan på människans hjärna. Pojkarnas testosteron som avgörande faktor. Studier visar att flickor som utsätts för testosteron beter sig mer ”pojkaktigt”. Socialt – många studier visar att föräldrarnas sätt att behandla barnen är helt avgörande. Barn påverkas av gruppen de ingår i, konstruerar ett vi/dem-tänk utifrån kön. Social inlärningsteori – barn lär sig av omgivningen och imiterar andra. Behavoristiskt, straff och belöning t.ex. flickor uppmuntras att leka med dockor. Kognitivt barnet skapar ett könsschema som det agerar utifrån. Postmodernistiskt, att man anser att könen är helt och hållet socialt konstruerade och ej har med biologi att göra.

Meg Jay: Why 30 is not the new 20

Källförteckning

Aroseus, Frida (2013). Lätta att lära Bowlbys anknytningsteori. Hämtat den 10/11 – 2018 från: https://lattattlara.com/utvecklingspsykologi/bowlbys-anknytningsteori/
Aroseus, Frida (2017). Lätta att lära Tonårshjärnan. Hämtat den 14/11 – 2018 från: https://lattattlara.com/utvecklingspsykologi/tonarshjarnan/
Aroseus, Frida (2013). Lätta att lära Jean Piagets utvecklingslära. Hämtat den 10/11 – 2018 från: https://lattattlara.com/utvecklingspsykologi/jean-piagets-utvecklingsteori/
Egidius, Henry, Psykologiguiden. Psykogilexikon Margaret Mahler. Hämtat den 8/11 – 2018 från: https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=Margaret%20Mahler
Granhag,  Pär Anders och Christianson Sven Å (2008). Handbok i rättspsykologi. Liber AB.
Psykologilexikon. Rättspsykologi. Natur och kultur.
Hagvall, Nina, Lindberg, Kim & Wågesson, Lisa (2016). Riskfaktorer och missbruk
En tvärsnittsstudie baserad på ungdomar vid Mariamottagningarna,
2014. Hämtat den 13/11 – 2018 från: http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:929737/FULLTEXT01.pdf
Hansen, Anders (2019). Skärmhjärnan. Bonnier Fakta. Hansson, Sven (1995). Engelsk-svensk psykologisk ordbok. Psykologiska institutionen Lunds universitet.Svedberg, Christina (1997). Hur tänker barn? Hämtat den 8/11 – 2018 från: http://oldwww.cs.umu.se/tdb/kurser/TDBC12/HT-97/LABBAR/11-LABGRP/Palmgren, Göran och Lykke, Anne (2016). Hämtat från Illustrerad vetenskap nr 01/2016.
Malou efter tio (2020). Carin Götblad om den allt grövre ungdomsbrottsligheten. Hämtat den 18/2 från: https://www.tv4.se/efter-tio/klipp/carin-g%C3%B6tblad-om-den-allt-gr%C3%B6vre-ungdomsbrottsligheten-12527092
NE, Lawrence Kohlberg. Hämtat den 27/11 – 2018 från: https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/lawrence-kohlberg
Psykologiguiden. Psykogilexikon Ackommodation. Hämtat den 8/11 – 2018 från: https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=ackommodation
Psykologiguiden. Psykogilexikon moralutveckling. Hämtat den 27/11 – 2018 från: https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?
Psykologiguiden. Psykogilexikon utvecklingspsykologi. Hämtat den 5/5 – 2018 från: https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon?Lookup=utvecklingspsykologi
Psykologiguiden. Psykologilexikon marshmallow experiment. Hämtat den 28/4 – 2020 från: https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=marshmallowexperimentet%2C+marshmallowtestet
Lookup=moralutveckling,%20moralisk%20utveckling
Schönbeck, Elisabeth. Din plats i syskonskaran betyder mer än du tror. Hämtat den 30/11 från: https://www.elisabethschonbeck.se/?page_id=14824
Stålne, Kristian (2012). Kohlbergs stadier av moralisk utveckling, Komplexitet.se. Hämtat den 27/11 från: http://komplexitet.se/lashornan/kohlbergs-stadier-av-moraliska-utveckling/
Svenska dagbladet (2014). Tydligt mål centralt för bra självkontroll. Hämtat den 28/4 – 2020 från https://www.svd.se/har-du-sjalvkontroll-lille-van
Svenska Yle (2016). Pojkhjärnor och flickhjärnor? Experterna svarar. Hämtat den 14/11 – 2018 från: https://svenska.yle.fi/artikel/2016/07/02/pojkhjarnor-och-flickhjarnor-experterna-svarar
Vetenskapsstudion (2018). Säsong 2 Syskon och personlighet. Hämtat den 29/11 – 2018 från: https://www.svtplay.se/video/15560917/vetenskapsstudion/vetenskapsstudion-avsnitt-4
Wikipedia (2018). Harry Harlow. Hämtat den 13/11 från: https://sv.wikipedia.org/wiki/Harry_Harlow

 

Post a Comment