Den frågan som många har ställt sig genom historien är vad som är meningen med livet samt hur man ska leva sitt livet. Många filosofer skulle svara att svaret i är subjektivt och inte objektivt. En existensfilosof tar därför avstånd från det som syftar på alla.
Begrepp
Autonom, oberoende, uppfattningen att människan har förmåga och vilja att själv bestämma över sitt liv och sina handlingar (Collste 1996, 58).
Determinism, innebär att allt är bestämt på förhand, att allt sker av en orsak. Motsatts till determinism är den fria viljan, att människan kan bestämma över sitt liv.
Simone de Beauvoir, Det andra könet
I sin bok Det andra könet analyserar den franska filosofen Simone de Beauvoir (1908–1986) vad det innebär att vara kvinna och kvinnans ställning i förhållande till mannen. Analysera vad de Beauvoir menar med påståendet att kvinnan är den Andra:
”Om kvinnans funktion som hona inte räcker för att definiera henne, om vi dessutom vägrar att förklara henne genom ”det evigt kvinnliga” och om vi trots allt medger, om än bara provisoriskt, att det finns kvinnor på jorden, måste vi alltså ställa oss frågan: Vad är en kvinna?
Själva formulerandet av frågan ger mig genast ett första svar. Det är signifikativt att jag ställer den. En man skulle inte komma på tanken att skriva en bok om den specifika situation som mänsklighetens hanar innehar. Om jag vill definiera mig själv är jag tvungen att först av allt tillkännage: ”Jag är kvinna”. Denna sanning är den bakgrund mot vilken alla andra påståenden kommer att avteckna sig. En man börjar aldrig med att placera sig som individ av ett visst kön, att han är man är en självklarhet. Det är en ren formsak att maskulinum och femininum är symmetriskt uppställda i folkbokföringsregister och på identitetshandlingar. Förhållandet mellan könen är inte som mellan två strömmar, mellan två poler. Mannen representerar samtidigt det positiva och det neutrala – – Kvinnan framträder som det negativa, så att varje bestämning tillskrivs henne som en begränsning, utan ömsesidighet. I teoretiska diskussioner med män har jag ibland blivit irriterad av att höra dem säga till mig: ”Ni tänker så för att ni är kvinna.” Men jag visste att mitt enda försvar var att säga: ”Jag tänker så för att det är sant”, och därigenom eliminera min subjektivitet. Det var inte tal om att invända: ”Ni tänker det motsatta för att ni är man.” Därför att det är underförstått att detta att vara man inte är ett särdrag, en man är i sin fulla rätt i och med att han är man, det är kvinnan som är fel. I praktiken finns det, på samma sätt som det för våra förfäder fanns en absolut vertikal mot vilken diagonalen definierades, en absolut människa och det är den manliga varianten. Kvinnan har äggstockar och livmoder, speciella villkor som innesluter henne i subjektiviteten; man säger ofta att hon tänker med hormonkörtlarna. Mannen glömmer obekymrat att även hans anatomi innefattar hormoner, testiklar. Han betraktar sin kropp som en direkt och normal förbindelse med världen som han tror sig uppfatta objektivt, medan han betraktar kvinnans kropp som tyngd av allt det som utmärker den; den blir ett hinder, ett fängelse. ”Honan är hona i kraft av en viss brist på egenskaper”, sa Aristoteles. ”Vi bör betrakta kvinnornas karaktär som lidande av en naturlig ofullkomlighet.” Och Thomas av Aquino påstår i sin tur att kvinnan är en ”ofullständig man”, ett ”tillfälligt” väsen. Det är det som symboliskt framställs i skapelseberättelsen där Eva, som Jacques Bossuet uttrycker det, skapades av ett ”överflödigt revben” hos Adam. Mänskligheten är manlig och mannen definierar inte kvinnan som sådan utan i förhållande till sig själv; hon uppfattas inte som en självständig varelse – – Mannen kan tänka sig själv utan kvinnan. Kvinnan kan inte tänka sig själv utan mannen. Och hon är inget annat än det som mannen bestämmer, alltså kallar man henne ”könet” för att därmed ange att hon för mannen huvudsakligen framstår som en könsvarelse: för honom är hon kön, alltså är hon det i absolut mening. Hon bestäms och särskiljs i förhållande till mannen, inte han i förhållande till henne; hon är det oväsentliga i förhållande till det väsentliga. Han är subjektet, han är det absoluta, hon är den Andra.” (https://svenska.yle.fi/ova).
Källförteckning
Collste, Göran (1996). Inledning till etiken. Studentlitteratur.
Nagel, Thomas (1992). Vad är meningen med alltihop? Bokförlaget Nya Doxa.