Vad är filosofi?
Sofi betyder kärlek till visdom eller kunskap och filos betyder kärlek. Filosofi betyder således kärlek till vishet. Filosofi är en vetenskap och historiskt härstammar alla vetenskaper från filosofin. Det är människans behov av att förstå världen som har skapat filosofin.
Filosofiundervisning främjar kreativt och självständigt tänkande, nya synvinklar och att vara kritiskt ifrågasättande. Filosofin erbjuder utrymme att utforma sin egen uppfattning. Att sätta sig in i filosofiska frågor utan enkla svar lär sig individen utforma och motivera sina tankar och samtidigt att respektera andras uppfattningar. Filosofistudier hjälper individer till aktiva, ansvarsfulla och toleranta människor.
”Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel.”
– Bertrand Russell
Grottliknelsen ur Staten av Platon
Grottliknelsen är en illustration av Platons idévärld, där den sinnliga världen bara är en blek kopia av den sanna verkligheten och den kan endast kan förstås genom förnuft och filosofisk reflektion. Platon illustrerar hur människans perception och kunskap är begränsad och hur filosofisk insikt kan frigöra individen från dessa begränsningar.
”Sokrates samtalar med Glaukom
– Tänk dig människor i en underjordisk boning, vars ingång är öppen mot ljuset och sträcker sig utefter hela grottans längd. Tänk dig vidare att de ända från barndomen här är fjättrade med halsen och benen fastbundna, så att de måste förbli på samma fläck och endast kan se rätt fram, eftersom de på grund av bojorna är oförmögna att vrida på huvudet; att deras boning upplyses av en eld som brinner bakom dem, högt uppe och på avstånd, och att det mellan elden och de fängslade och ovanför dem går en väg utmed vilken en liten mur är uppförd, liknande det skrank som taskspelare brukar uppresa framför sig och över vilket de visar sina konster.
– Jag ser allt detta.
– Föreställ dig också människor, som vandrat längs denna mur och bär allehanda över muren uppskjutande saker och bildstoder av människor och andra varelser, gjorda av sten eller trä och på olika sätt arbetade och tänk dig att, såsom naturligt är, av de förbigående somliga talar medan andra tiger.
– Det var en underlig bild och underliga fångar.
– Men de liknar oss, svarade jag. Ty tror du att sådana fångar kan se något annat vare sig av sig själva eller av varandra än de skuggor som av elden kastas på grottväggen mitt emot dem?
– Nej, hur skulle de kunna det om de var tvungna att under hela sitt liv hålla huvudet alldeles stilla? Och förhåller det sig inte på samma sätt med de föremål som förs förbi bakom dem?
– Naturligtvis ser de endast skuggorna av dessa föremål.
– Om de nu var i stånd att samtala med varandra, tror du inte att de skulle tala om det som de såg, som om det var de verkliga föremålen som passerade förbi?
– Givetvis.
– Och om i detta fängelse ett eko hördes från den nyssnämnda väggen så ofta någon av de förbipasserande talade, tror du att de skulle anse att någon annan talade än just den skugga som skred förbi?
– Nej, vid Zeus, det tror jag inte.
– Överhuvudtaget skulle således sådana människor inte betrakta något annat som sant än skuggorna av de nämnda sakerna.
– Det är en absolut nödvändig slutsats.
– Tänk nu efter, hur det skulle gå, om de löstes från sina bojor och botades från sin villfarelse. Jag undrar om inte resultatet helt naturligt skulle bli, att om någon befriades från sina bojor och nödgades plötsligt stiga upp, vända sig om, gå fram och se mot ljuset, så skulle allt detta förorsaka honom smärta och det bländande ljuset göra honom oförmögen att riktigt se de föremål vilkas skuggor han förut sett. Vad tror du väl att han i så fall skulle svara, om någon försäkrade honom att han förut endast hade sett ett gyckelspel, men att han nu såg mera klart, sedan han närmat sig det varande och vänt sig till en sannare verklighet. Och om man till på köpet pekade ut för honom vart och ett av de passerande föremålen och nödgade honom att göra reda för vad de är, tror du inte då att han skulle stå där alldeles förvirrad och anse det som han förut sett för mer verkligt än det man nu visar honom?
– Jo, mycket.
– Och om han nödgades att se på själva ljuset, skulle han inte känna smärtan i ögonen och fly därifrån och vända sig mot det som han är i stånd att betrakta, i tro att detta i själva verket var tydligare än de föremål som man nyss visat honom.
– Du har rätt.
– Jo, i högsta grad.
– Om någon därpå med våld drog honom med sig därifrån genom den skrovliga och branta öppningen och inte släppte honom förrän han släpat honom upp i solljuset, skulle han inte då känna smärta och med största motvilja låta draga sig upp? Och sedan han kommit upp i dagsljuset och hans ögon blivit fyllda av solens strålar, skulle han väl inte kunna se något enda av de föremål som nu betecknas som verkliga.
– Åtminstone inte omedelbart, sade han.
– Han skulle, förmodar jag, behöva övning för att kunna se det som finns högre upp. Till en början skulle han lättast kunna se skuggorna och därefter spegelbilder i vattnet av människor och andra föremål och längre fram föremålen själva. Därefter skulle han väl betrakta vad som finns på himmeln och så själva himlavalvet, och han skulle lättare se stjärnornas och månens ljus om natten än solen och dess strålar om dagen.
– Naturligtvis.
– Slutligen skulle han väl vara i stånd att tydligt och klart se solen, inte bilder av den i vatten och annorstädes, utan solen själv på dess egen plats och han skulle lära känna dess sanna natur.
– Givetvis.
– Därefter skulle han dra den slutsatsen att det är solen som åstadkommer årstider och år och ordnar och styr överallt i den synliga världen och att den på sätt och vis är orsak till allt som fångarna såg i grottan.
– Det är tydligt att han följdriktigt måste komma till detta resultat.
– Nåväl. När han sedan erinrar sig sin första bostad och den vishet som där fanns och sina förutvarande medfångar, tror du inte att han då skulle prisa sig lycklig över förändringen och beklaga de andra?
– Och om fångarna förut hade sinsemellan fastställt ärebetygelser, beröm och belöningar åt den som tydligast såg de förbiskridande skuggorna och som bäst kunde hålla i minnet, vilka av dessa som brukade komma först, sist och vilka samtidigt, och därför även var bäst i stånd att förutsäga vad som skulle komma, tror du att han skulle längta tillbaka till sådan belöningar och avundas dem som där är högt ärade och innehar makten? Eller ska han inte snarare känna det, som Homeros säger, att hellre jag ute på landet som dräng ville sluta för daglön under en främling som ingenting ärvt, och lida vad som helst, hellre än att hysa sådana föreställningar och leva på det sättet som där nere?
– Det tror även jag, att han hellre ska underkasta sig att lida allt än att leva på det sättet.
– Och tänk på en sak till! Om denne man ånyo steg ned och intog sin förra plats, skulle inte hans ögon fyllas av mörker när han plötsligt lämnar solen?
– Jo visst.
– Och om han ånyo hade att tävla med de alltjämt fängslade i att lära känna de där skuggorna medan hans ögon ännu var skumma och inte hade hunnit ställa in sig (vilket skulle kräva rätt så lång tid), skulle man inte då skratta åt honom och säga, att han efter sin vandring där uppe hade kommit tillbaka med förstörda ögon och att det inte var värt att ens försöka komma dit upp. Och om någon försökte befria dem från bojorna och föra dem upp i ljuset, skulle de inte vara färdiga att döda honom om de på något sätt kunde få honom i sina händer?
– Helt säkert. ”